Familjeliv. – Jag vet inte hur många nätter jag har gråtit mig igenom. Och dagar också. Det enda jag vill är att få träffa mina små töser.
Gertrud sitter i sitt kök och berättar. Hon säger att tillvaron är bedrövlig men ger ett samlat intryck och berättar hur det känns att inte få träffa sina barnbarn.
– En sådan sorg går inte att beskriva. Det gör mig jätteledsen att jag inte får vara delaktig i flickornas liv. Jag hade sett fram emot det så mycket och har all tid i världen eftersom jag är pensionär.
Hon går och hämtar de enda fotografierna hon har på barnbarnen. På bilderna skrattar två söta små bebisar.
– Jag har bett min dotter att skicka nya bilder, men har inte fått några.
Förra hösten var den senaste gången hon träffade dem. I Gertruds minne har avskedet vid dörren etsat sig kvar.
– De kom springande mot mig när jag skulle gå och den ena tösen kröp upp i mitt knä och höll fast i min tröja. Det var så gott att få krama och pussa dem.
Hon är tyst en stund och låter sedan lite kärvare i tonen.
– Jag tycker faktiskt att det är egoistiskt av föräldrar att inte låta mor- och farföräldrar träffa sina barnbarn. Det är inte rätt mot barnen heller.
Gertrud uppfostrade sin dotter mestadels på egen hand. Pappan finns inte längre i livet. Relationen mellan mor och dotter har varit bra genom livet och den första tiden som mormor var allt frid och fröjd, för att använda Gertruds egna ord. Då umgicks de och Gertrud passade sina barnbarn vid ett par tillfällen.
Sedan slutade dottern höra av sig och var kort i tonen under en period innan kontakten bröts helt och Gertrud fick beskedet att hon inte skulle få träffa barnbarnen mer.
Någon förklaring till varför har Gertrud inte fått, och frågan maler i hennes huvud dagarna i ända.
– Det gör så ont. Helgerna är värst, på lördagar brukar jag bryta ihop. Det känns som om jag inte har något att se fram emot, det enda jag lever för är ju mina barnbarn.
Har du gett upp?
– Nej, jag hoppas att det finns en lösning. Men jag vet inte hur jag ska få rätsida på det eftersom jag inte förstår varför min dotter inte vill ha med mig att göra.
– Hade jag varit elak eller haft något missbruk så hade jag förstått, nu har jag ingen aning om varför hon gör som jag gör.
Gertrud har kontinuerlig kontakt med en läkare. En väninna stöttar henne också mellan varven.
– Men jag känner mig så fruktansvärt ensam, varje dag går jag och undrar hur det är med flickorna. Hade de bott utomlands kunde jag kanske acceptera situationen. Men de bor knappt en mil härifrån.
Hon tycker inte själv att hon ställt orimliga krav på sin dotter. Tvärtom har hon ända sedan barnbarnen föddes erbjudit dottern och svärsonen hjälp att ta hand om barnen.
– Det är inte precis så att jag måste träffa dem varje dag, men kanske några gånger i månaden. Jag skulle till exempel kunna hämta flickorna på dagis och sedan laga middag till hela familjen.
Vad är det första du vill göra om din dotter vill ha kontakt igen?
– Minsta klartecken och jag skulle stå hemma hos dem nästa minut, säger hon och sträcker ut armarna.
– Och krama töserna!
Sedan hejdar hon sig.
– Bara de små inte har glömt vem jag är...
Enligt en föreningen så är det ofta ett kontrollbehov hos föräldrarna som är orsaken till brytningen. Barnen behöver träffa den äldre generationen. Fast det är lika viktigt för båda parter. Vi som är mor- eller farförälder har mycket ge, tid och erfarenhet inte minst. Man kan inte gilla alla men även barn har rättigheter. Därför tycker vi att familjelag-stifningen ska ändras så att föräldrarna inte kan förbjuda anhöriga att träffa deras barn. En sådan lag finns i mänga andra länder....Det sista har jag citerat från HD.
Vill ni läsa allt om detta klicka
här
